Hejsan Hej!

Jag tänkte skriva och berätta hela historien för er om Mig, Emilia och hennes pappa. Det är inte alla som vet hur våran situation blev eller vissa kanske har fått något om bakfoten och eftersom att jag började igår och inte hann skriva klart så tänker jag skriva ett inlägg om bara detta. Vissa önskar att jag ska skriva lite mer personliga saker i min blogg istället bara för min vardag men jag tycker det är svårt att hitta på personliga saker och jag vill heller inte att 'hela världen' ska få veta allt om mitt privatliv så jag skriver det som jag tycker passar och inte är allt för privat. Jag begränsar mig.

---

Min mens uteblev, jag väntade och väntade men eftersom att den inte hade kommit på cirka 2 månader tyckte jag att det var dags att kolla upp det, jag hade även ömmande bröst så jag anade att jag var gravid men jag sa det inte till någon.
Jag pratade sedan med mamma och sa att jag måste köpa ett graviditetstest och när jag väl hade tagit testet stog jag och mamma lääänge och kollade om det verkligen visade ett +, och det gjorde det såklart, som jag hade anat. MEN jag ville inte riktigt tro på det och var osäker på testet så jag ringde till ungdomsmottagningen och bad om en tid för ett test, och det var som vi hade trott, positivt.
Samma kväll samlade jag mod att ringa 'han' och berätta detta. Jag hade redan en bokad biljett dit dagen efter men innan jag åkte ville jag berätta det för honom så att han var beredd. Jag sa till honom i telefonen att innan du säger något så vill jag att du tänker igenom detta och vi bestämde att vi skulle prata och ta ett beslut när jag kom till han.

När jag väl va där mådde jag piss dåligt, jag grät nästan hela tiden och ville bara fly där ifrån. Men vi bodde ju som sagt cirka 50 mil ifrån varandra så det var inte det lättaste att bara åka.
När vi väl pratade så kom det fram att han tvekade lite eftersom att han hade blivit antagen till en 'Militärtjänst' som han hade sökt flera år tidigare men aldrig blivit antagen. Tjänsten skulle pågå till och med November 08 och mitt beräknade födelsedatum var i Februari 08. Jag accepterade att han skulle vara borta i några månader och få göra det som han drömt om, för jag ville inte vara en stoppkloss för honom.
Likaså när vi var ute och han drack (jag var nykter) så berättade han för en del av sina vänner att vi skulle ha barn. (Jag var bara i vecka 13 då) och så några månader senare började vi att prata om namn osv.
Jag trodde han var med på noterna men när jag var i cirka 7 månaden slutade jag höra av honom och jag började ana att något var fel så jag tog kontakt med honom och det visade sig att han ville dra sig ur för han ville inte bli kallad 'pappa' och han var inte redo för det. Jag inväntade ett sms eller samtal under några dagars tid, men det kom aldrig så jag kände att jag var tvungen att ta kontakt med honom. Vad hade hänt om jag inte hade gjort det?! Hade han liksom bara skitit i allting?
Iallafall när jag fick höra vad han ville höll jag mig lugn och sansad för att inte förstora upp det hela.
Visst låg jag sömnlös ett par nätter men det var inte bara han som var orsaken till detta, det var andra faktorer som också spelade in.
Några dagar senare framkom det även att höll på att flirta med en annan tjej via internet och det hade dom gjort några månader tillbaka, bakom min rygg och mitt ovetande. Inte så kort därefter var dom tillsammans.
Grattis till er då!

---

Jag förvarnade honom att han kommer behöva skriva under ett papper om faderskapserkännande och det accepterade han. Men när det väl var dags att skriva under faderskapserkännande vägrad han att göra detta utan ett faderskapstest och så bad han mig att skriva 'fader okänd' för att han skulle slippa betala underhåll osv, vilket inte bara går och göra hur som helst.
Jag och Emilia åkte till Familjecentralen och gjorde ett test, han bodde på annan ort så han skulle bli kallad till dom.
Det tog ett par månader innan han kom iväg men jag var inte ett dugg nervös för jag var 100% på att det var han.
När han hade tagit testet tog det inte lång tid innan beskedet kom och det var ju såklart som jag trodde, det är han som är pappan, vem annars?
Han ville bara jävlas med mig och trampa på mig men han lyckades inte för jag trampade hårdare tillbaka och det var jag som vann kampen. Jag fick något helt underbart och så blev jag starkare som person och lät inte bli trampad på av någon omogen tönt som han.

---

I dagsläget bor jag och min dotter i en 3:a. Jag har och får hjälp och stöttning av mina nära och kära.
Jag och min dotter Emilia har det bra, jag ångrar inte en sekund att jag valde att behålla henne. Mitt liv har förändrats och det till något bra. Jag saknar dock ett fast jobb men jobbar på att få ett inom en snar framtid, jag har inte riktigt bestämt mig för att plugga men jag måste nog det om jag vill bli det jag önskar och det är nämligen sjuksköterska eller barnmorska.
Vi får se vad tiden utvisar, jag mår bra och min dotter mår bra och det är huvudsaken.
Någon ny karl finns inte i vårat liv just nu och det ligger inte på kartan riktigt än men så småningom kommer man förhoppningsvis att hitta någon som vill dela sitt liv och ansvar med oss.
Jag tycker såklart mest synd om min dotter som ska få växa upp utan pappa eller en manlig förebild men jag kan inte trolla och man får göra det bästa av situationen och acceptera den som den är.
Som sagt så kanske hon någongång i framtiden får en 'låtsas pappa'

Jag tror att jag tänker avsluta detta här annars kan jag nog få hålla på ett bra tag till och det kan ju som sagt bli lite drygt att läsa. Men har ni några frågor eller funderingar så är det bara att fråga, vad som helst.

Ett tack till er som har lämnat kommentar och tycker att jag är en stark och bra mamma, det värmer verkligen och det får mig att bli ännu starkare! =) Tack!

Hejdå!